UEM och allt där i mellan.

Spread the love

Sundsvalls OKs Petter Erlandsson går första året på Skidorienteringsgymnasiet i Mora och fick visa vad han kan på Ungdoms EM i Umeå. Här berättar han sin resa dit. Bilderna av Katarina Gezelius och Mattias Johansson.

Det är en sen söndagskväll i januari och jag väntar med spänning. Under helgen har det varit skidorienteringstävlingar i Grönklitt. Det är den sista av två uttagningstävlingar till UEM. Den andra arrangerades av SOK veckan innan. Jag tycker att jag åkt hyffsat båda helgerna men det har inte varit några perfekta lopp. Men när jag jämför mot de andra i min ålder så tycker jag att det ser ut som att jag ska ha en plats till laget, men det är jämt. När telefonen ringer runt halv elva svarar jag direkt. Mattias som har i uppgift att ta ut laget förklarar att det är extremt jämt mellan mig, och två killar till om de sista platserna i laget. Jag får helt enkelt vänta tills nästa dag för svar. Nästa kväll ringer det igen och jag är lika snabb att svara idag som igår. Mattias gratulerar till en plats i UEM laget och önskar lycka till på SM kommande helg. Lättad lägger jag på och ringer hem direkt. Jag ska på UEM! 

Jag tränar på som vanligt fram till tre veckor innan UEM då jag vaknar upp en morgon med feber. Ajdå. Ingenting man kan göra något åt så jag får bara vänta på att jag blir frisk igen. 

En och en halv vecka innan UEM kör jag mitt första pass sedan jag blev sjuk. En kort löprunda och det känns som jag glömt hur man rör på sig. Men det är bara naturligt efter att jag suttit still i två veckor. Helgen innan UEM går norska mästerskapen i skidorientering av stapeln i Hamar. Det är inte allt för långt från Mora så Erik Rost kör dit en minibuss från Mora. Jag och en kompis som jag lärt känna genom skolan åker med tillsammans med några svenska landslagsåkare. Tävlingarna passar perfekt för att få orientera i hög fart nära inpå UEM. Kroppen känns ungefär lika snabb som en säck potatis men orienteringen går bra och jag känner mig nöjd med helgen. Onsdagen innan UEM kör vi ett Intervallpass med Skidgymnasiet för att få igång farten till UEM. Jag känner mig oväntat pigg och orienteringen är felfri, jag tar med mig känslan till helgen. 

På torsdag är det avfärd till Umeå. Eftersom det är så pass många som ska åka från Mora så får landslaget låna två minibussar under UEM. Resan går felfritt och vi är framme i Umeå runt fem. När vi kommer fram checkar vi in och tar oss middag.  Vi får veta att det ska vara samling på kvällen med vidare information. Fram till dess utforskar jag och de andra UEM grabbarna hotellet. Laget består av Albin Gezelius, Isak Lundholm, Rasmus Eriksson och mig. Jag känner alla sen innan så vi kommer bra överens och har kul tillsammans. Vi bor på Scandic i ett rum som nog var menat för två och de i efterhand ställt en dubbelsäng i. Med andra ord så är det bra trångt för fyra pers med packning för en vecka. Vilket får följden att vi får hitta andra platser att spendera tiden på. Vi hittar fort till hotellets fotbollsspel i lobbyn där vi spelar matcher mot ryssar och turkar som nästan tas på större alvar än tävlingarna vi är där för att åka. 

På fredagen sover vi ut och är bland de sista till frukosten. I lobbyn möts vi av genomblöta ryssar som har varit på modelevent redan innan vi vaknat. Vi tänker att det var tur vi inte gick upp tidigare bara för att få oss en dusch medans vi var ute. Vi åker istället till modeleventet på eftermiddagen då det är strålande sol och tre grader varmt. Jackpot. 

Modeleventet finns för att man ska få se hur spår och kontroller kommer att se ut. Men eftersom det finns ungefär lika mycket snö i Nydala som i Sahara så säger det inte så mycket. Bra pass för uppladdning i alla fall. 

22 februari – UEMs sprintdistans…

Vi vaknar tidigare än vad borde vara lagligt på en lördag och kravlar oss upp för frukost innan vi hoppar i bussarna och halvsover bort timmen det tar att ta sig till Vindeln. 

När vi kommer fram gör vi läger i karantän och börjar värma upp och förbereda oss. Det är inget speciellt med karantän mer än att det finns en massa vallatält. Det är första gången jag åker med vallare så jag är lite ovan men jag testar i alla fall mina två par skidor. Jag vet inte om det är inbillning men jag bestämmer mig för ett par och börjar värma upp. Starten funkar på samma sätt som den brukar göra. När jag står på startlinjen är jag kanske lite för taggad för det första jag gör är att bomma ettan med 20 sekunder. Inget enormt men när vinstiden är på 13 minuter så är det mycket. Efter misstaget är jag lite efter på kartan och jag kommer inte ikapp i orienteringen förens efter fyran. Jag tycker jag åker bra resten av banan så jag blir förvånad när jag får veta att jag är icke godkänd när jag kommer i mål. Jag har tydligen åkt en liten krok längst upp på banan åt fel håll. Jaja, det är inte så mycket jag kan göra åt det. Jag får ladda om inför morgondagen. 

23 februari – UEMs långdistans…

Jag vaknar tidigt men känner mig pigg. Idag kan nog vara min dag. Rejält taggade lämnar vi hotellet bland de första. Det är skönt att se att allting är precis som dagen innan på arenan. Jag känner mig extremt lugn. Jag förbereder mig likadant som dagen innan med skidtestning och löpning. På något sätt är jag knappt nervös. Jag känner att jag har full koll på vad som ska göras, det är som att jag kommer in i flytet redan innan start. När jag startar är det som att ja kör på automatväxel. Jag har full koll på vart jag ska och det är inget problem att hålla fart. Dock går det kanske lite för fort för efter ungefär halva banan blir det en bom och jag tappar flyt. Men jag rycker upp mig och avslutar hyfsat. Eftersom jag startat bland de första och är först i mål så finns det inget annat än att vänta. Min tid vid radion står sig länge tills att Isak slår den. Men i mål så är det flera som har åkt snabbare. Efter att alla kommit i mål blir jag 11a. Bra men det hade kunnat varit bättre. Jag tar med mig resultatet vid radion, 3a. På kvällen är det bankett i Umeå. Alla JVM, UEM och världscups pristagare hyllas. Sammanlagt tre svenska nationalsånger. Middagen i övrigt är inte så mycket att hänga i granen vilket leder till ett besök på Max efteråt och sen blir det hem och sova. 

”Jag tar med mig resultatet vid radion, 3a.”

februari – UEMs medeldistans…

På vilodagen händer i princip ingenting och jag känner mig pigg när vi anländer till Vindeln på tisdagsmorgonen. Nytt för idag är att vi måste ta en buss från Vindeln till TC norr om Abborrtjärn. När vi är framme tjeckar vi in arenan och konstaterar att det kommer att bli trångt i starten. Det är masstart med ca 50 startande och inte mer än 50 meter bredspår innan det blir smalt i starten. Uppvärmningsområdet är litet och jag känner mig inte helt förberedd när speakern ropar att man ska ställa sig på sin plats. Med lite otur har jag hamnat bland de sista i starten så jag har lite att ta ikapp. Starten går fint och allting flyter på tills mitt på första gaffeln där en 15 sekunders bomm får mig att tappa häng på en snabb ryss. Resten av banan känns det som att det inte händer någonting. Jag gör mitt och kan konstatera en tionde plats när jag kommer i mål. Efter jag har duschat kommer Mattias och frågar om jag kan ta första sträckan på morgondagens stafett. Svaret: självklart.

26 februari – UEMs stafett…

Nästa morgon är vi uppe tidigt och packar ihop. Även fast vi kanske inte sovit tillräckligt så är energin på topp. Alla är taggade på att visa ryssarna vilka det är som bestämmer. Väl på arenan möts vi av 18 minusgrader och strålande sol. På något sätt är jag inte ett dugg nervös, någonstans vet jag nog att det kommer gå min väg idag. Väl på startlinjen är jag förvånansvärt lugn fast så fort startskottet går har jag ändå full koll och fokus. I starten lägger jag mig bakom ryssen tills att han ramlar i den andra korsningen och jag nästan dras med. Efter målgång får jag veta att han även bröt skidan. Jag kör vidare och blir själv på långsträckan. Bara att hoppas att det är jag som har hittat det bästa vägvalet. Mer än halva banan går innan jag möter något annat lag. Längst bort på bannan får jag syn på Finlands lag, uppskattningsvis 30 sekunder efter. Det får extra fart i mig och gör att jag knappt märker att jag tappar trugan vid 3e sista. Jag skickar iväg Isak och får förklarat för mig att jag är först med bra marginal. Jag har gjort mitt och kan bara vänta. Nervöst håller vi oss uppdaterade på radiokontrollerna, för varje uppdatering blir det mer och mer klart vilka det är som kommer att vinna. Och när Albin kommer in på upploppet och får den svenska flaggan så är det fastställt. Vi är Europamästare!