Kallt, isigt och trist… Eller alldeles alldeles UNDERBART!

Spread the love

Hur är det egentligen att vara motionär på en skidorienteringstävling? Kan man känna igen sig från hur det är som fotorienterare på sommarsäsongen, eller är kontrollerna markerade med blå/röda skärmar? Måste man gå på händer mellan sista kontrollen och mål? Finns det verkligen ingen hamburgare i markan?

Det bestämde jag mig för att ta reda på, och när Sundsvalls OK arrangerade tävlingar några dagar in på året 2020 fick jag chansen! Det var elittävlingar med de flesta i svenska landslagseliten på plats, men tävlingsledare Anders Erlandsson med flera gjorde så fin reklam för tävlingen att jag som bara testat ett par gånger tidigare också kände mig välkommen. Att anmäla sig i någon annan klass än H21 Elit kändes uteslutet, ska jag väl testa så vill jag testa på riktigt!

Det hela började åtminstone likadant som vanligt, för det var enkelt att klicka in sig i Eventor och anmäla sig och sin sportidentpinne. Sedan gällde det att packa med sig all utrustning… Förutom kläder, kompass, pinne och GPS-klocka skulle man den här gången även ha skidor, stavar och kartställ. Det sistnämnda fick jag låna ifrån klubben, vilket var väldigt uppskattat. När jag väl fått på mig allt så kändes det som väldigt mycket grejer i händerna att hålla reda på, och det var minst sagt lite vingligt och klumpigt till en början.

När tävlingsmorgonen grydde satt vi redan i bilen, jag och Kadri, med en stadig frukost i magen. Trots att det var hemma-klubben som ordnade tävlingen så blev vi tvungna att liksom leta upp snön. Den har ju ”lyst” med sin frånvaro i terrängen runt Södra Berget och SOK-stugan, där det annars först var planerat att tävlingen skulle vara. Därför var det fortfarande mörkt när vi började åka. Vi åkte med soluppgången i backspegeln en bra bit ut i skogen. Där svängde vi vänster in på en grusväg. Den följde vi vidare genom skog och åter skog, sväng efter sväng. Just när man började tro att världen inte bestod av något annat längre så såg vi efter tre mil att skogen öppnade upp sig när vi nådde en sjö. Bredvid sjön låg ett hus och där fanns inomhusdelen av TC med marka och värme. Men dit skulle vi inte ännu, utan det var först efter målet man var välkommen dit. Vi skulle åka ytterligare åtta km längs grusvägen för att komma fram till platsen för start och mål. Platsen hette passande nog Återvänningen. Nu hade det ljusnat och vi såg att här skedde en hel del aktiviteter bland de som visste vad de gjorde… skidtest, vallaförbättring, utläggning av extrastavar på anvisad plats och så vidare. Själv hade jag vallat klart kvällen innan därhemma, så jag satsade allt på att värma upp och jobba igång blodcirkulationen i de bistra 15 minusgraderna, samtidigt som solen steg upp över trädtopparna.

Just som solen steg upp över trädtopparna passerade vi tävlingens servering. Bara 8 km kvar till Återvänningen.

När jag gav mig av mot starten så märkte jag att det kalla vädret hade gjort att det var ordentlig skare överst på det för övrigt även här relativt sparsmakade snötäcket, så att här gick det lätt att ta sig fram i princip överallt. Plötsligt kom jag till en förstart som jag inte ens visste skulle finnas. Men Ulla Hellman informerade glatt om att det var egentligen tänkt att vara den riktiga starten där, men eftersom det var en slingrig och snabb nedförsbacke här framför så hade de på tävlingsdagens morgon lagt in en förstart och flyttat ner tidsstarten till nedanför backen istället.

-”Tack” mumlade jag och började ta mig ner, sick-sackande mellan tallarna. Glad i hågen, men trött i plogmusklerna, nådde jag ändå ner till tidsstarten lycklig över att ha överlevt dagens brantaste. 

Ingrid levererade de bästa sista-minuten-tipsen till de som behövde!

Här stod fler proffs som tog väl hand om mig. Ingrid Wiklander-Nylander med sin vanliga optimistiska uppmuntran och Jan Hammarberg som vänligt berättade hur jag skulle hålla kartan mot låret när han gav den till mig, men också att jag fick börja lägga in den i kartfodralet femton sekunder innan min starttid. Så var det dags!

pip pip pip pip PIP

Pipen från startklockan var välbekanta, och som ni alla vet händer det någonting i hjärnan av de där fem ljuden. De har haft samma innebörd många gånger tidigare och plötsligt hade jag inga som helst problem att veva igång. Det som mötte mig var ett virrvarr av uppkörda spår, allihopa smalt preparerade med snöskotrar utav de ihärdigaste av arrangörer. Spåren gick kors och tvärs över några myrar med smala skogspartier däremellan och det var en ordentlig labyrint som gjorts i ordning. Efter att ha valt att inleda till vänster och sedan snabbt svänga höger i första korsningen insåg jag att det snabbaste sättet att ta sig fram den här dagen ändå var att fortsätta rakt fram tvärs över myren och alla spåren, för att med hjälp av riktningen och genom att räkna antalet spår jag korsade försöka hålla reda på var i spårsystemet jag befann mig för att på så sätt få stopp när jag närmade mig en kontroll. Inne i skogspartierna gällde det att hålla sig längs spåren i större utsträckning.

Herrarnas elitbana, medeldistans.

De här två tävlingarna hade utsetts till att vara WRE-evenemang (World Ranking Event) och dessutom observationstävlingar för kommande landslagsuttagning. Vid WRE är startordningen alltid i bakvänd rankingordning, det vill säga att den med bäst ranking startar sist. Och eftersom jag startade näst först så förstod jag att det kunde finnas minst en till lika ovan åkare till som jag med.

Fem minuter in i loppet för nio elitåkare och två motionärer.

Jag hittade kontrollerna i början utan större bekymmer och mitt emellan den andra och den tredje så såg jag plötsligt den som startat innan mig stå i en korsning och klia sig i huvudet. Jag hade koll även där och tog täten. Han hängde på och hittade en lite smartare väg än jag de sista metrarna fram till tredje. Sedan fick han bra fart och drog iväg i ett tempo som jag inte kunde följa. Jag skymtade honom då och då mot fjärde och femte, men därefter sågs vi inte mer. Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa hela tiden. Vid en kontroll när det närmade sig slutet kom Martin Hammarberg svischande förbi. Nu tänkte jag att här kan det väl ändå inte gå fel, jag testar att hänga på en gång, och så släppte jag kartkontakten för några sekunder och tog sikte på den röd-svart-vita dräkten som dragit iväg snabbt som en avlöning. Just när jag också fått upp farten så tvärvänder plötsligt Martin. Ett av dagens största misstag är ett faktum, och jag får den hårda vägen lära mig att hänga inte är någon bra idé i skidorientering heller. Det spelar ingen roll ifall man är motionär eller VM-medaljör. Istället får jag vackert läsa in mig för att förstå vad som hänt och på egen hand leta mig fram även till den kontrollen. Efter den fadäsen fortsatte jag prickfritt in i mål! Där väntade nästa chock! Trots att vi åkt så långt och att det var så kallt och att målet var utbrutet från TC, så stod där en hel hejaklack som jublade och applåderade åt alla som kom till mål. Helt makalöst vilken stämning! Skidorientering funkar riktigt bra även som publiksport.

Martin Hammarberg håller fortfarande hög klass

Det visade sig alltså att hur det gick till på en skidorienteringstävling ändå var ganska enkelt att förstå för en som håller på med orientering på sommaren. Det svåra låg inte i vad man skulle göra, utan i hur man skulle göra det fort. Att navigera snabbt och säkert genom det spindelnätstäta och oregelbundna spårsystemet kräver en hel del. Här märktes skillnaden tydligt mellan nybörjare och elitåkare. Ta också att åka skidor som exempel. Att åka skidor i ett spår är en sak, men att så snabbt forsa fram på de smala spåren både uppför och utför och genom både svängar och korsningar. Idet är inte enkelt, men väldigt roligt kan jag intyga! Jag tyckte själv att jag höll tempot uppe ganska bra och det var bara till några av kontrollerna som det blev ett par stopp för kartläsning, en liten extra åktur runt något spår eller att jag tog emot mig med rumpan mot backen (jodå, några vurpor bjöd jag på). Ändå kom de övriga och for förbi en efter en, i mer eller mindre samma ordning som de hade stått angivna i startlistan bakom mig. Resultatlistan visar att det var så också. Att de andra åkte förbi mig alltså. Men, jag kunde glädjande konstatera att jag besegrat min enda sanna antagonist och att jag därmed knipit en hedervärd elfteplacering. Det visade sig att vi hade tagit olika vägval till den där femte kontrollen och att jag efter det legat aningen före i spåret hela vägen runt resten av banan, utan att veta om det. Tänk er vilken glädje! Att få delta tillsammans med och mäta sig med flera VM-medaljörer och att få chansen att se hur de agerar och navigerar i skogen var också spännande såväl som inspirerande!

Nöjd att ha nått målet i den kyliga midvintern.

Efter målgång åkte vi ner till det där huset vi passerat på vägen upp och där fick man byta kläder inomhus, ha lite kartsnack och vägvalsjämförelser och applådera de bästa för dagen när det blev prisutdelning. Det visade sig också att jag efter den här tävlingen och den långdistans jag åkte på samma plats dagen efter hade tagit mig upp till plats 219 till världsrankingen, en siffra betydligt högre än vad jag som bäst innehavt till fots, och samtidigt för tillfället tredje bäst i klubben efter Truls och Martin. Kanske är det läge att satsa på dubbla karriärer som en del andra gör, trots allt.

Aktuell världsranking 2020-01-09

Men hur går det nästa gång? För det var kul det här, så det är nog inte någon fråga om ifall det blir av igen utan bara när det blir nästa gång. Att vara nybörjare och motionär gick alldeles utmärkt. Får jag möta dig också nästa gång då? I så fall skulle jag bli glad!

Markan då, undrar säkert någon. Hur gick det med den…? Jo, det ska jag berätta. Det fanns ingen hamburgare. Men väl varm choklad och korv med bröd, och det smakade rätt gott det också. Så markan får liksom hela tävlingen fem kartställ utav fem möjliga 🙂

/ Er glada skidorienteringsmotionär Anders Axling