JVM – all inclusive när det är som bäst!

Spread the love

Första söndagen i augusti och den svenska sommaren har till sist börjat visa sitt vanliga jag med ett lätt regn fallande från himlen. Skönt! Äntligen en dag när man slipper fly ner i källaren eller ligga utslagen på det svala stengolvet i köket för att kyla ner sig och på så sätt undgå värmeslag. Men även om värmen varit besvärlig ibland så har sommaren 2018 bjudit på många minnesvärda stunder och bland alla dessa varma veckor så sticker en ut lite extra, nämligen JVM-veckan i Ungern!

Om det är något jag lärt mig av de senaste säsongerna så är det hur viktigt det är för mig att främst prioritera glädje även i tävlingssituationer. Idrott är trots allt bara lek, men risken finns alltid att man omedvetet kryddar det med dödsallvar. Resultat blir då det enda viktiga och för mig blir i sin tur resultatet av det en sämre prestation. Det var därför enkelt att välja målsättning inför JVM. Jag skulle ha så kul som möjligt och bara njuta av att vara här och nu. Visst drömmer även jag i högsta grad om topplaceringar, men jag vet att jag inte kan gena dit. Framgång är en kedjereaktion och för mig börjar den alltid med glädje.

Målen var klara och JVM-resan kunde på riktigt börja. Vi i svenska laget startade med ett precamp i Danmark direkt efter Jukola. Lägrets huvudsyfte var att vi skulle komma samman som lag och på så sätt bygga en trygghet till varandra, men även att få bra träning i relevant terräng. Lag bygget funkade bra, men träningen i den relevanta (som inte heller var så jätterelevant) terrängen gick sådär då vår Danska kontaktperson tyvärr satt två tredjedelar av kontrollerna fel… Ledarna var något bedrövade men det skrattades också mycket åt det och jag kunde ändå åka hem en bra känsla inför JVM.

Starten till en sprintträning som vi hade på lägret.

Två veckor senare så var det äntligen dags att åka till Ungern på riktigt. Först väntade några dagar av lugn träning i den allt annat än nordiskaterrängen innan tävlingarna drog igång. En dag kunde se ut på följande vis: 8:00 ringer väckaklockan – Jag och Ella (som jag delar rum med) spelar Ted Gärdestads låt ”Oh, vilken härlig da´” innan vi går ner för att äta frukost – upp på rummet igen för att sedan bege sig till minibussarna för vidare färd ut till träningskarta – stå lite smått vilsen bland enbuskar och klia sig i huvet följt av en aha-upplevelse – sen hem till hotellet och lunch följt av kaffe i hotellbaren – lite vila på rummet innan avfärd till nästa träningskarta för test av nya strategier eller införskaffning av nya aha-upplevelser – hem till hotellet igen för att ta hissen till fjärde våningen och relaxavdelningen – sen middag – dagen avslutas sedan med ett kvällsmöte som innefattar schema över kommande dag, annan information, teknikgenomgångar och kvällsfika. En tillvaro som med andra ord är rätt så bekymmerslös där vi deltagare får all hjälp vi kan önska av våra ledare. Uppladdningen inför tävlingarna kan med andra ord inte bli så mycket bättre speciellt då allt detta blandas med skönt häng tillsammans med människor som gör en glad!

Söndagen den åttonde juli var det invigning och dagen därpå skulle vi äntligen få tävla! Det var dags för långdistans, en långdistans som var den genom tiderna längsta i JVM sammanhang. På handen hade jag skrivit ”read the fucking map”, ord som ska läsas med fransk brytning samtidigt om du föreställer dig Thierry Gueorgiou framför dig. Detta var mitt sätt att påminna mig om att det var här jag ville vara, det är bara att läsa kartan och njuta! Loppet började sedan bra tyckte jag fram tills att jag blev i kappsprungen med fyra minuter, gjorde två missar på slutet och passerade mållinjen med känslan av att det fanns krafter kvar. Med mellanmjölkskänsla och lite besviken lämnade jag arenan med en 28e plats som facit och glad över att det fanns fler chanser denna vecka!

Ny dag och sprint på schemat, den distans som jag såg som min ”sämsta” distans. Idag skulle det inte sparas på krafterna och på handen stod det i istället ”du får vila när du kommer i mål”, dessa ord ska läsas med dalmål samtidigt som du föreställer dig Gunde Svahn framför dig. Starten gick och jag konstaterade att fysiskt så hade jag bästa sprintbenen på länge! Kul! Tänkte jag och var väldigt nära på att springa helt fel till tvåan då jag på kartan läste till trean… Skärpning, omstart och sedan flöt det på igen hela vägen till mål. Likt dagen innan så slutade jag även här på en 28e palts, men mycket mer nöjd över genomförandet. Nu väntade en vilodag som spenderades med en sista kartpromenad i ett relevant medelområde och lekar tillsammans med de norska laget.

 

Sprint-W20-map

Så var det dags för medel, den distans som jag sett som min bästa och därför såg jag extra mycket fram emot den. Årets medel terräng var helt klart extrem och kan liknas med en labyrint av ogenomträngliga enbuskar där det mesta såg lika dant ut, tappade man bort sig där så kunde det ta lång tid innan man fick ihop det igen. Medeldistansen delades in i kval och final och jag kunde genomföra ett stabilt kval som räckte till en femte plats i mitt heat. Dagen där på var det dags för final. Jag hade bestämt mig för att satsa allt på tekniken och verkligen våga bromsa in när det blev tekniskt. Den här dagen hade jag däremot inte skrivit något på handen, men jag hade ritat en glad gubbe. Gubben påminde mig om glädjen och avdramatiserade när nerverna ville ta över, för den här dagen så var nerverna högst närvarande. Starten gick och nerverna försvann, nu var det bara kartan som gällde och en sträcka i taget. Jag genomförde loppet nästan exakt som jag velat och kände mig nöjd när jag korsade mållinjen. Drömmen om topp-6 och podieplacering levde fortfarande men jag fick sedan se mitt namn petas ner till en slutgiltig niondeplats. Det blev lite av ett antiklimax, jag var ju nära men ändå en bit efter, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hade jag varit för defensiv? Tankarna kring min egen prestation blandades med glädjen över ett lag som äntligen på riktigt fått till det. Killarna tog alla tre pallplatser och Sanna fixade ett silver med snudd på guld. I efterhand så har även jag insett att min egna topp-10 plats också var riktigt bra! Vad jag hade kunnat göra annorlunda får vi aldrig veta och därför finns det ingen anledning att fortsätta grubbla på det!

MiddleF-W20A_4cfn

Hela laget!

Sista distansen var stafett och jag skulle springa förstasträckan för Sveriges första lag. Lite rädd för den höga farten, men fast besluten att hålla hårt i kartan och verkligen lita hundra procent på min teknik. Starten gick och det gick fort, väldigt fort. Men när vi kom in i det lite mer tekniska buskområdena så kom självförtroendet tillbaka, de dom andra tjänade i löpning kunde jag ta tillbaka i orientering, en känsla som ger mersmak! Fortsatte så fram till varvning men litade därefter inte tillräckligt på mig själv och gör en liten miss på slutet. Surt men ändå nöjd över att kunna skicka ut Sanna i ett bra jaktläge! Efter två sträckor är vi i ledning och Vilma ska ta över, tyvärr så var det inte hennes dag den dagen och det som kunnat bli glädjetårar och kramar blev i stället att trösta och stötta. Att finnas där för laget är viktigt vid framgång, men kanske ännu viktigare vid motgång.

Relay-W20-map

Tävlingarna var slut och det var dags att summera mitt sista JVM. Jag är nöjd över mina prestationer men hade ändå hoppats på mer placeringsmässigt och känner även att kapaciteten finns där för mer. Veckan var däremot så mycket mer än bara orientering och tävlingar och jag är verkligen tacksam över att jag fått möjligheten att för andra gången vara med på en JVM-resa. Jag reste till Ungern nyfiken och förväntansfull och kom hem med massa nya minnen och erfarenheter, mycket tack vare de andra i laget och ledarna runt omkring. Pappa (som var på plats som åskådare) kom fram efter stafetten och sa att han tyckte att jag skulle vara nöjd med mina lopp under veckan, ”Mmm” sa jag ”men nu ska jag hem och vinna Oringen!”. Det är dock en annan historia.

En bild från banketten får avsluta detta inlägg!