Hur dum får man vara? En lång berättelse om en lååång natt…

Spread the love

Ursäkta språket i delar av texten, det är ändå kraftigt censurerat mot vad som yttrades eller tänktes i skogen…

Vad har man egentligen gett sig in på? Träningen har visserligen flutit på bra under vintern och på senare tid har långpassen betats av i trevligt SOK-sällskap på söndagarna. Visst jag har fått slita en del för att hänga med men formen har ju ändå varit bättre än på många herrans år även om underlaget inte alltid varit helt optimalt (för små fötter?)

För 2 veckor kom så frågan där man nu med skräckblandad förtjusning undrar ”hur fasen tänkte jag egentligen?”. I bastun efter sista långpasset undrar Anders Axling, nå vem av er tar långa natten på 10Mila? I bastun sitter jag och Per Nordanlind som abonnerat på sträckan i andra laget de senaste åren. Själv har jag aldrig sprungit den och det måste erkännas att tanken kittlar om att det är något man måste göra någon gång i livet så vad fasen, hand upp och ett bestämt ”jag tar den”. Per verkar nöjd med sträcka 2 som ändå är 12 km natt. 3 km kortare men gafflad och antagligen med mer löpare runt omkring i skogen.

Sagt och gjort, söndag morgon 2 veckor senare står jag nu strax efter kl 2 i växlingsfållan för att för första gången springa Långa natten på 10Mila. Man kan lugnt säga att det pirrar i magen, allt tyder på att det är vansinnigt svårt och tufft där ute i skogen. Anders har räknat på tider och tycker att 2,5 tim är realistiskt för mig, ”jo tjena” var min kommentar och jag lyckades i alla fall förhandla mig till 15 min till i 2:a lagets tidsschema över förväntade växlingstider.  Detta var innan Anders Vedin och Olov Viktröm i 1:a laget kommit in på de första sträckorna på just under 10 min/km och jag ligger i sovsäcken och konstaterar att det kommer bli en lång natt. Inte känns det bättre i växlingsfållan framför storbildsskärmen när Per Forsberg och Fredrik Löwegren som kommenterar glatt säger att årets långa natt är tuffare än de senaste åren i Falun och Göteborg som ändå var galet hårda.

Snyggast i växlingsfållan är jag i alla fall. I det strilande regnet har jag beväpnat mig med en knallgul gammal regnponcho med posten logga och det är många löpare som med ett snett leende tittar både en och två gånger (av avundsjuka antar jag…) och på storbildsskärmen kan alla se hur snygg jag är.

Värmer upp lite och är nära att mosa Jani Lakanen från KooVee som totalt missbedömer avsaknaden av fart och längd på mitt ”kraftfulla” ryck. Hinner tänka att ”störst går först” och ser honom sedan förskräckt hålla sig på behörigt avstånd medan jag själv ivrigt med ca 5 sekunders intervall kollar datorn i förvarningen för att följa Rogers framfart i skogen. Inte blir jag lugnare av att han dröjer, vad är det som händer där ute egentligen??? 5 minuter innan det är dags att ge sig av kommer Annika inglidande i växlingsfållan för lite pep-talk och tar överdraget, tack för det!

Strax innan kl 3 kommer så Roger med kartan som han lämnar över med ett ”vad du än gör, ge dig aldrig upp på ett höjdparti utan att veta exakt var du är!”.  Bra tips tänker jag och drar iväg mot startpunkten. Ser direkt att kontroll 1 är inte att leka med, hittar i alla fall ett vägval runt långt höger som ser klart bättre ut än att gå vänster och studsa mot en väg. Närmar mig startpunkten och konstaterar att det går ju faktiskt att gena lite genom att ta en mindre stig strax under sträcket för att sedan fullfölja mitt runtvägval till höger. Blir omsprungen av 2 löpare vid startpunkten och följer glatt dessa upp på stigen utan en tanke på att de springer en annan sträcka eller på Rogers visdomsord. 300 m senare försvinner stigen och där står jag…

Efter några väl valda ord till mig själv är det bara att konstatera att här kan jag inte stå, det får lösa sig längre fram. Hittar ett fint upptrampat stråk och kan när jag kommer ut på en öppen lägda konstatera att det blev visst runt vänster trots allt. Nåja, det får gå och det hade säkert gjort det om jag inte återigen förträngt Rogers ord och glatt kastat mig av från vägen jag sprang på och helt utan koll gett mig av upp på nattens första bergsbestigning. Efter att ha virrat en lång stund på toppen av berget lyckas jag i alla fall läsa in mig vid en sten (mer om denna sten längre fram så håll den i minnet) och därifrån sitter kontrollen till slut som ett smäck efter 22 min, inte direkt den start man önskat och ”bara” 14 km kvar…

Med stukat självförtroende blir det stig runt till 2:an, 3:an går ok och strax innan 4:an får jag sällskap av en finne som jag leder in till kontrollen då jag för en gångs skull har full koll när han står och kliar sig i huvudet. Som tack för hjälpen drar han i väg i 180 och hänger lätt av mig på väg till 5:an. Lunkar vidare ensam i strilande regn och becksvart mörker och plockar om än med lite strul längs vägen kontrollerna. Kommer fram till vätskan vid 8:an som är bemannade av totalt humorbefriade funktionärer, vet inte om det har att göra med att de står där mitt ute i skogen i pissregn kl 4 med slut på sportdrycken, de tittade i alla fall bara tomt på mig medan jag drack och kommenterade bana och min egen insats.

Så ja, dags för låååångsträcka på en bit över 3 km. Hade inte hunnit se sträckan på storbildsskärmen men via Facebook fått med mig ”gå vänster på långsträckan!” från min kusin som kollade på sändningen (tack Johan). Bra tips för högervägvalet ser lockande ut med nära till stig men sedan en betydligt lurigare ingång. Börjar rakt på mot den kraftledningsgata som vänstervägvalet bygger på men kommer snart fram till en vägg som ska bestigas, konstaterar att jag nu skiter jag i att gena för det behärskar jag antagligen ändå inte utan att klanta till det, jag rundar långt vänster i stället och får springa lite väg också, en kilometer längre men betydligt säkrare. Tuffar på, inte optimalt men gör i alla fall inget (alltför) dumt.

Konstaterar att det är läge att fylla på energi och tar fram den första av de liquid som inhandlats tidigare under dagen. Smakråden som sa att den jag valde är godast ger jag inte mycket för. Hur fasen smakar alternativen när denna smakade som den där rengöringsvätskan i Bajamajorna luktar?

Har nu tagit mig ner längst ner i söder på kartan där det är galet fint men vansinnigt lurigt. Det gäller att hålla reda på branterna för jäklar vilka branter… Vad är nu detta, en lampa, får sällskap av en finne och vi var nog båda lite sällskapssjuka för det kryllade inte direkt av folk i skogen. Vi jobbar på bra tillsammans, drar ett vänstervägval på en kontroll och jag studsar mot det förbjudna området och tuggar vidare genom skogen medan finnen ligger 20 m bredvid men ute i hagen som utgör det förbjudna området. Det finns i alla fall lite rättvisa och jag får ett riktigt fint stråk medan finnen nog har det sämre så jag får några meter på honom. Meter som snart äts upp när vi ska klättra upp på nästa höjd för det går inte att ta sig upp för branterna så han kan enkelt styra på min lampa.

Kommer strax ut till nästa vätska och får himmelskt god varm sportdryck som jag tar mig tid att njuta av medan finnen jagar vidare. Börjar nog bli lite sliten även om benen fortfarande känns ok för vi ska bara runda en brant och klättra upp på högsta höjden men finnen pinnar vidare på stig och jag tänker att det här känns inte bra, ska vi inte upp där i sänkan??? Fortsätter ändå vidare efter finnen och rundar även nästa höjd och hinner klättra upp mot finnen som nu står totalt vilse tills jag kommer med ett ”wrong hill, it is that one”. Måttligt smart av mig men skönt med fortsatt sällskap ut på nästa långsträcka. Väljer att gå vänster via en hage, surdrag mellan en massa höjder, via stig och ytterligare några surdrag för att till sist klättra upp på ytterligare ett berg. Planen fungerade bra en lång bit, vi fångade även upp en löpare från Korsnäs men hängde lätt av honom på stigen. Tyvärr såg han sannolikt när stigen svängde 90°, det gjorde varken jag eller finnen i min rygg…

Vi tuggar i alla fall vidare och den där olustkänslan att något inte riktigt stämmer infinner sig igen, vi passerar ett surdrag med vad som framstår som diffusa diken i, problemet är bara att det inte ska finnas några diken längs vår väg (däremot i surdraget 100 m norrut visar det sig om man haft fantasi nog att titta lite mer brett på kartan). Jaja, vi är ju snart framme, ser höjden vi ska upp på och börjar klättra. Får inte till det riktigt uppe på höjden och finnen börjar se mer än lite osäker ut. Själv ”läser jag in mig” och drar med mig finnen runt lite branter för att komma ut i ett väldigt stenigt parti – vad i he—te? Finnen har nu fått nog av min orientering och konstaterar ”sorry, no idea, need to go to road” varpå han bara försvinner i vad jag tycker helt fel riktning. Ensam igen fortsätter jag rakt fram och kan snart läsa in mig mot vägen som finnen (inte) var på väg mot.

Jobbar vidare i ensam ”majestät”, klättrar upp på ett berg och ner igen (kvällens tema för långa natten) till sista tv-kontrollen där finnen dyker upp igen som gubben ur lådan från ett helt annat håll. Vi ler mot varandra innan han lätt hänger av mig upp på samma dj—la berg som 1:an satt på. Har återigen ingen som helst koll på vägen upp men spikar stenen jag tidigare läst in mig på och kan hyggligt säkert ta mig till min kontroll. Stapplar vidare och känner att nu är det tungt, det rycker förrädiskt i baksidan av låren och när jag kommer fram till en liten gran (typ liten julgran) som ligger över stigen jag springer på så är det inte att tänka på att kliva över, det är bara att runda…

Orkar inte klättra upp på höjden och ta kontrollen säkert och enkelt uppifrån utan rundar runt för att i stället skråa in den på chans. Detta samtidigt som jag får syn på Korsnäslöparen vi hängt av långt tidigare som är på väg ut mot nästa kontroll. Dyker in mot min kontroll och efter att ha rekat av terrängen nedanför höjden ordentligt är det bara att bita i det sura äpplet och klättra upp på höjden och stämpla vid branten jag ska ha. Klättrar stelt upp för branten på vägen ut från kontrollen och vem dyker då upp om inte finnen och så hade jag sällskap igen. Rejält stappliga tar vi de sista kontrollerna och efter 3:48 kommer jag in mot sista kontrollen där man tydligt hör att SOK:arna är vakna (Underbart!) och river av en sjukt långsam spurt som fångas på storbildskärmen då täten samtidigt växlar ut på sista sträckan.

Kan så här i efterhand konstatera att det var en av de svåraste banor jag sprungit, detta samtidigt som det definitivt var den fysiskt tuffaste banan jag någonsin sprungit. På något perverst vis var det ändå kul även om det gjorde ”lite” ont på slutet. Fascinerande var det sedan att få ut kartan och se stenen jag läste in mig vid 2 gånger längs banan. Från den stenen så spikade (nåja) jag 2 gånger kontrollen jag skulle ha. Problemet är bara att när man kollar banorna från de andra sträckorna så satt det en kontroll vid stenen. I alla fall på kartan, i skogen när jag läste in mig satt det inte någon kontroll vid stenen jag var vid…

//Magnus (som väl lär få muta ordentligt för att få en sträcka nästa år)