En annan del av Högvalta

Spread the love

Vad är väl en vecka på O-ringen och hur löser man ett lurt tallriksmysterium

Av Hedwig Haas

Camping eller bygdegård? Bygdegård eller camping? Ett O-ringen utan husvagnsliv med bajamajor och tandborsthäng kändes svårt att avstå men att bo med ett gäng SOK-are var lika lockande som glass i solsken. Så när årets orienteringsvecka närmade sig bestod packningen istället av madrass för hårt underlag, veckohandling och ett stycke lägerpepp i bagaget mot Arvika.

Att springa i dagarna fem tär på krafterna, framförallt när banorna ibland är så långa att man hinner få hemlängtan och svetten hinner torka till i pannan. Visst är det en utmaning i sig att se till så att kroppen har krut för en hel vecka och samtidigt lite ork kvar för att socialisera med klubbkompisar, vänner man inte träffat på länge och att se sig omkring i en oftast okänd trakt. För min del var Värmland ett relativt okänt landskap och dess orientering ännu mer obekant.

Högvalta ligger ett stenkast från Arvika. Antingen trampar man 5 km bort till campingen om man känner att den trygga O-ringenstaden lockar eller lika många kilometer ned till centrum. I byn finns en fin handelsträdgård med tillhörande trädgårdscafé som SOK-fikaelit inte var sena med att besöka. För är det något som SOK kan så är det att fika. En fika om dagen är bra för magen.

Men innan man får fika så ska man ut i skogen och jaga kontroller. Gärna så fort som möjligt och i fint väder. Prognosen inför veckan sa regn, regn och åter regn men hittills har varit sol, sol och ännu mer sol. Första etappen var en tuff start och när Tove rusar runt den 11,6 km långa D21-banan på 73 minuter känner man sig lite lätt uppgiven. Och oerhört imponerad. Men sen kom en vilodag ?! och en sprint. Bästa uppladdningen visade sig vara pannkaksfrukost, ett dopp i Glafsfjorden och sedan en liten morgonjogg runt byn. Arvika bjöd på riktig folkfest! I varje gathörn stod folk och tjoade och hejade och man kände sig så fantastiskt snabb tack vare all publik. Banorna var kluriga och beslutsångesten om vänster eller höger var snabbaste väg, var väldigt avgörande. 

Sedan en förkortad långdistans på 9 km, där man kunde göra många spännande vägval. På ena långsträckan visade sig en grusväg runt vara mycket snabbare än rakt på vilket också gav utslag i resultatlistan. Härlig känsla när man vågar springa en omväg som visar sig spara kraft till slutet av banan när benen skriker att de är helt slut. Det som på söndagens långdistans kändes tungt och utom mils räckhåll var nu plötsligt mer realistiska avstånd. Att vara 20 minuter efter Tove som trots allt är bäst i världen är kanske ganska överkomligt.

Benen är trötta, vaderna är som små tegelstenar efter sprinten och 4 etapper på rad är ett tufft schema, men ack så kul. För varje dag får man ut i skogen och leta kontroller. Njuta av svensk natur när den är som bäst och i sällskap av så många likasinnade som alla vallfärdar i dagarna fem. 

Vad är det bästa med bygdegården i Högvalta? Man kan utan problem offra sig för disken, för här finns en mirakelmaskin som diskar klart på 2 minuter. In med backen, tryck på knappen! Men det tog ett tag tills vi löste tallriksmysteriet. För i hela köket fanns inte en enda djup tallrik. Hur äter man då sin gröt med mjölk? Jo, man tager vad man haver! Så i två dagar bestod frukostdukningen av serveringsskålar, såstillbringare och koppar. Sen plötsligt fanns det EN djup tallrik. Var kom den ifrån? Och sen dök ett helt skåp med tallrikar upp. Ett skåp som alla 15 orienterare hade bommat fullständigt. Så inte bara i skogen gäller det att ha ögon som en hök och fantasi för att kunna lösa kluriga problem som uppstår när man hamnar fel.

Så en gofika, lite chipsknaster från grannsängen och skratt från uteplatsen får avsluta kvällen. För nu ska ögonen få vila lite så de orkar titta på kartan imorgon och förhoppningsvis även lyckas orientera rätt bland frukosttallrikarna innan dess.