Mourne Skyline MTR med David Holmberg

Spread the love
  • 1
    Share

En fot framför den andra, andhämtningen känns behagligt ansträngande och flytet har infunnit sig i den inledande stigningen där vi skulle plocka cirka 1000 höjdmeter. Det enda som irriterar är stenen i högerskon, eller är det flera stenar? Tillåter mig ett kort stopp när jag når toppen, men möts av en mindre upplyftande insikt. Sulan längs hela insidan av skon har släppt, inga problem att peta ut stenen förstås, men ingen lyckad utveckling för resten av loppet.

Det är den 17 september 2017 och drygt 3 timmar senare korsar jag mållinjen på det välkända bergsloppet Ring of Steall i Skottland (där Tove Alexandersson tog VM guld ett år senare). Skon gav successivt upp, och jag fick avsluta sista 10 km utan sula springandes i endast strumplästen, inte optimalt i genomblöt och brutalt kuperad terräng.

Det har blivit en årlig tradition att springa ett internationellt traillopp per säsong, ett härligt sätt att upptäcka nya platser och samtidigt ett inspirerande träningsmål. Med historiken från fjolåret kände jag att de brittiska öarna var ett oavslutat kapitel och valet hade fallit på Mourne Skyline MTR, det avslutande loppet i UK Sky Running Series med icke blygsamma 3370 höjdmeter över 35 kilometer och 10 bergstoppar. Man kan ju undra varför en halvskadad motionär ger sig på liknande relativt extrema lopp, och förutom ovan nämnda anledningar ligger det nog delvis i att jag trots begränsad träningsmängd ofta har en hyfsad chans att matcha bättre löpare i bergen.

Loppet tar endast emot 250 löpare, och precis som i Sverige är de flesta glada motionärer. Men det finns som väntat även kvalité i toppen. De två irländska landslagsmännen, ynglingen Brennan Townshend (23:a på VM) och den flerfaldiga segraren Ian Bailey räknas som favoriter. Spanjoren Javier Rodriguez är erkänt duktig med tunga meriter i bagaget, och Martin Lynch som brukar ligga högt i resultatlistorna har under året klockat in på 2.36 över maratondistansen. Ska jag lyckas nå pallen måste jag alltså slå minst 2 av dessa löpare, förutsatt att ingen annan kommer bakifrån, tufft läge.

Sällskap till Nordirland gör jag med Henning Karlsson, löparentusiast och arbetskollega. Efter fish and chips och en lokal öl (hade lovat Henning att jag skulle försöka lära mig att avnjuta öl under resan) har vi helt olika uppladdning sista kvällen. Medans jag tar en kvällsjogg och lägger upp energischema brottas Henning med en uppblossande förkylning. Väl på tävlingsdagen möts vi av vackert väder nere vid havet, och han kan inte hålla sig från att försöka sig på en start, något som visar sig väldigt lyckat när han välmående når en meriterande 38:e plats i slutändan.

Själv väljer jag min egen fart direkt från start och ligger kring 15:e plats när vi lämnar staden och beger oss upp mot bergen. Det är en svår första stigning upp mot Donard Commedagh, 580 höjdmeter där lutningen gör att löpning med lite tryck verkligen lönar sig, men pulsen med aktuell träningsgrad ligger något för högt. Valet av fart för mig dock upp till en 6:e plats, men tidsavstånd är svåra att avgöra när vi rör oss in i dimman som täcker bergstopparna.

Bergskedjan ”The Mourne Mountains” bjuder på klassiska brittiska Fells, ett ord med samma härkomst som fjäll och här innefattar trädlösa landskap, ibland med stora inslag av ljung men till skillnad från i Sverige oftare gräsbevuxna kullar och berg. Högsta berget är Slieve Donard på 850 möh, men det är inte höjden utan snarare lutningen som gör loppet så utmanande. Banan går till stor del obanat längs med en lång stenmur, och grässluttningar är precis som jag kom ihåg dem från fjolåret, hala och blöta med en hel del uppstickande knähöga stenar som man helst inte vill krocka med. Det är riktigt läcker löpning och jag njuter i fulla drag, trots att jag måste erkänna för mig själv att jag inte bemästrar underlaget och har svårt att släppa på som jag önskar (och behöver) i utförsbackarna. Passerar en britt och skymtar titt som tätt spanjoren Rodriguez framför mig, vi håller jämn fart.

Ner mot första vätskan efter 15 km lättar dimman och utsikten blir milsvid och magisk, orange kullar varvade med gröna fält och havet i horisonten. Dessutom kan jag med blicken fånga in framförvarande löpare, och topp 5 ligger här inom 3 minuter. Får feeling och släpper på bromsen, bara för att lite senare trampa ner rätt igenom marken till en underliggande bäck på meterns djup, och slå upp sår på hand och lår. Kommer snabbt upp igen, men modet avtog för en stund något.

Under längre löplopp har nog alla löpare en dipp, och min kommer på asfaltssträckan efter vätskestationen, tappar kraft och energi och känner mig väldigt varm, i sig klassiska tecken för mig på att jag gått lite för hårt. Fyller på med energi och framförallt vätska. Tiden rinner iväg och i efterhand kan jag se att jag förlorar 2 minuter under 23 minuters löpning till täten. Räddas av att det brantar på sig och jag får byta löpning mot gång där jag kan hjälpa till med armarna, ömsom trycker jag på låren och ömsom drar jag mig fram med hjälp av utstickande stenar från muren.

Andra halvan av loppet är den klart tuffaste, det existerar inga platta partier utan antingen går det brant uppför eller brant utför. Jag är i ingenmansland, men springer emellanåt förbi vandrare och funktionärerna som befinner sig på varje topp hejar på. Man måste verkligen imponeras av dessa ideelt arbetande människor på stora lopp i Europa, många har sovit över i tält på topparna, och det är inte ovanligt med hårda vindar, regn och i perioder snö.

Tycker att jag börjar få in fint flyt igen, håller uppe farten men har ingen koll på motståndarna förrän banans sista stigning då jag återigen skymtar Rodriguez dryga minuten framför. Han springer om en löpare som ser ut att ha gått tom, och när jag kommer ikapp känner jag igen Ian Bailey, säger något uppmuntrande och hoppas att han inte ser det som psykning och jobbar sedan på över toppen.

En pallplats är plötsligt inom räckhåll, förvånas över den totala avsaknaden av krampkänningar och ger det jag har i den sista utförslöpningen. Vi tappar 850 höjdmeter på 5 km löpning, och efter halva denna är jag endast meter bakom Rodriguez och håller klart högre fart på de tekniska stigarna. Plötsligt kommer vi ut på en asfaltsväg, han slänger en blick bakåt och möjligtvis höjer han farten, eller så är bara underlaget en annan. Jag har svårt att hålla rygg och hoppas innerligen att väg skall bytas mot stig, men så blir inte fallet och trots 3:20 fart under de avslutande 2 kilometerna är jag chanslös.

Även om jag missade pallen och endast hade 40 sekunder upp till en andraplats är jag nöjd. Kroppen har hållit ihop över knappa fyra timmars arbete, i partier har utsikten varit fantastiskt och jag har fått utmanas både tekniskt och fysiskt. Som planerat blir det dryckesprov på kvällen, obligatorisk morgonjogg dagen efter och sedan tillbringar vi några timmar i Dublin i jakt på presenter till respektive familj.

Nästa år blir det förhoppningsvis ett nytt land, ett nytt lopp och ett nytt äventyr. Är du nyfiken på att springa trail i utlandet så är det bara att höra av dig, kanske att jag har något tips att bjuda på. Detsamma gäller om du vill veta mer om hur man kan försöka övertala flygpersonalen att en meterhög hoppstylta borde gå in som handbagage, men det är en annan historia. 🙂