Nattvasan

Spread the love

Av Erik Toomingas

 

Prolog

Klockan är 20:50 den 12 mars 2016 och jag sitter på tåget hem från Arlanda. Ett stort gäng sok-juniorer/seniorer har spenderat den senaste veckan i Madrid för att slipa på orienteringstekniken inför den stundande säsongen.

Jag scrollar igenom lite olika sociala medier när jag får syn på reklam för ”nattvasan”. Det är alltså vasaloppet fast starten går kl 20:00 och det bästa av allt, det går i fri stil! Så det passar en skejtgalning som mig. Loppet körs som ett parlopp så jag frågar pappa om han vill åka med mig. Får ett ja direkt, nu återstår det bara att få tag i en startplats. Eftersom det endast är 750 patruller som får starta så lär det bli huggsexa om platserna.

Vi sitter båda två redo på varsitt håll för att hugga en startplats när de släpps. Pappa lyckas bäst och får tag i en, här börjar resan mot nattvasan 2017.

 

Förberedelserna

Hösten kommer och det börjar bli dags att ta tag i träningen inför nattvasan, vill komma väl förberedd till loppet och kunna njuta av det. Pappa tar tidigt tag i rullskidåkning och hinner under sensommaren/hösten samla på sig 30-35mil rullskidor. Själv åker jag 5-10mil. Gillar inte att åka rullskidor i Sundsvall, på tok för mycket backar osv för min smak. Jag får ta ikapp det försprång som pappa har när snön kommer.
Jag hinner få ihop knappa 45mil skidor innan nattvasan, pappa något liknande. Men då har han också 35mil rullskidor i kroppen.

Vi har alltid åkt på kuzminsicklade skidor och tyckt att det funkar helt okej för att träna på. Väldigt liten insats ger ett helt okej glid som räcker väldigt länge. Men båda två känner att vi vill ha något som är bättre och lite säkrare inför nattvasan. Pappa kollar runt en del och hittar ”skimateria” vilket också är ett företag som förespråkar sickling av skidorna för att få bra glid. Vi köper hem ett sådant kit och får det levererat någon vecka innan nattvasan.
jag sicklar och putsar mina skidor på måndagen innan nattvasan, och hinner med ett kort test på södra berget på onsdagen. Då har det snöat och snöar en del, så ligger någon centimeter med nysnö i spåret. Detta är ett före där kuzminsicklarna brukar vara som sämst. Så när jag testar mina skidor och känner att de glider väldigt bra blir jag positivt överraskad. Det kan bli kul på fredag!

 

Ner till Mora och vasaloppsland åker vi på torsdag kväll, kolhydratladdar gör vi på max i Bollnäs.
jag klämmer ner ca 2600kcal, tänker att det kan behövas inför morgondagen. J
Väl på plats i Orsa börjar vi greja med utrustningen och jag inser att jag måste åka med batterisele och liten ryggsäck.. kan bli spännande detta, kanske blir det skavsårsdöden eller så funkar det bra. Resultatet får vi imorgon.

 

Loppet

Så var vi här, Dagen D. Vi sover länge och tar det allmänt lugnt i stugan i Orsa för att vid tidig eftermiddag åka in till mora. Vi passerar målet och ser på målgångar för stafettvasan, det ser ut som att det går väldigt lätt för de som åker i mål. Gott tecken för oss!

En bussresa och en renpaj senare är vi på plats i sälen. Lyckas tränga oss till en plats inne i butiken. Skönt att få vara inomhus i värmen och slippa stå ute fram till starten. Vi byter om och gör oss redo, pratar med familjen Almqvist-Haas samt deltagare runtom oss. Vi får några kommentarer om våra lampor. Jag kör med min mila vega och pappa har lånat Annikas ledx cobra, och en snabbundersökning av dem jag kan se runt mig, så verkar vi ha överlägset högsta lumentalet. Härinne gör vi första nybörjarmisstaget, vi blir kvar för länge och går inte ut till starten före det är ca 30min till start. Vi får då stå nästan längst bak av alla i starten.
positivt här är att vi på startgärdet känner att skidorna går riktigt bra, men jag väntar tills vi kommer upp för backen och får börja skejta innan jag vågar tro på att skidorna går såhär bra. Eftersom vi står så långt bak så blir det såklart långa köer i backen upp och båda två är vi rädda för att få stavarna avtrampade. Vi lyckas ta oss hela vägen upp med utrustningen i helt skick. Även om jag kör ifrån pappa och får vänta på toppen ett par minuter innan han dyker upp.

När vi nu åter åker tillsammans så kommer nybörjarmisstag nummer 2, när vi hittat varandra igen och börjar åka tillsammans så har jag på klockan åkt i ca 38 minuter och 4km, Smågan passerar vi efter 1h åktid. Dvs 7km på 22minuter. Det är ett tempo som är alldeles för högt för båda pappa och mig, även om min känsla är att jag åker på rätt sida gränsen. En bidragande orsak till detta är att skidorna går så galet bra, det måste vara såhär skidorna känns för världseliten när de snackar om ”supersurf”.

Vansinnesfarten som vi satt upp håller vi i hela vägen fram till dess att det börjar gå lite uppför mot Risberg, här någonstans börjar snön kännas lite trögare och det glider inte riktigt lika bra längre. Jag börjar känna mig sliten för första gången, samtidigt som pappa säger samma sak. Jag drar ner på farten och försöker bara att bita ihop och hänga i. med några kilometer kvar till Evertsberg så börjar pappa bli riktigt sliten och säger flera gånger ”Erik, ta det lugnt”. Till slut så får han kramp i vänster ben och vi blir tvungna att stanna mitt i en uppförsbacke. Pappa tar av sig skidorna och försöker gå/stretcha för att väcka benet igen. Efter några minuter är vi åter på väg mot Evertsberg, dock går det väldigt långsamt hela vägen in till Evertsberg.

Väl framme vid kontrollen så går pappa in till sjukvårdsstugan för att få massage för sitt plågade vänsterben. Jag följer med in och börjar mentalt ställa in mig på att vi kommer få ta bussen tillbaka till Mora, pappa ser alldeles för sliten ut för att kunna fortsätta detta på ett bra sätt. Men efter 30 minuters vila, lite chips, sockerpiller och en del dryck så har han åter fått färg i ansiktet och ser nästan pigg ut. Jag passar på att byta underställströja, jacka och batteri till pannlampan.

Utförslöporna efter Evertsberg gör att 10 km bara flyger fram och pappa börjar åter få upp farten. Vi kör på bra igen, även om vi nu håller en lagom fart, även om den farten är högre än den som alla runtomkring oss håller. Vilket ger oss positiv energi. Vi maler på i samma tempo hela tiden, pappa får dra så att inte jag åker alldeles för fort. Snabbt passerar vi Oxberg och Hökberg, stannar och kör vätskepauser vid varje kontroll. Nu är det inte mer än 19 km kvar. Vi fortsätter att mala på, det kommer en del korta springbackar som är väldigt jobbiga såhär långt in i loppet. När vi sedan når Eldris känns det litegranna som att vi är i mål. Nu är det inte mycket kvar, håller i samma fart hela vägen in, även om spåren blir väldigt lösa sista 2 km men nu åker vi bara och njuter av att vi faktiskt har tagit oss hela vägen till mora.
Kl 03.12 passerar vi målskylten i Mora. 7h 12min blir tiden, då har vi stått väldigt långt bak i starten samt vilat i 30minuter i Evertsberg.

 

Epilog

Med den starten vi gjorde och den för oss sett galna farten vi höll de första 30-35km, blev loppet mycket mer till en fajt att överleva än det borde ha varit. När vi i knapp styrfart kom i Evertsberg så trodde jag aldrig att vi skulle ta oss i mål.
De två stora missarna som vi gjorde gör att jag skulle vilja åka nattvasan igen för att förbättra tiden. Samtidigt tror jag inte att det går att få så mycket bättre förhållanden än vi hade, några minusgrader, hårda fina skateytor, skidor som flög fram. Det kan helt enkelt bara vara sämre nästa år.