En stärkande vecka i fjällen

Spread the love

Reserestriktionerna inom landet lyftes och det efterlängtade sommarlägret i fjällen blev av. Med utgångspunkt i Vemdalsskalet genomfördes en träningsvecka där alla kunde träna så mycket eller lite de ville, till fots eller på hjul, med eller utan fika, för att sedan mötas i bastun över en onaturligt stor kopp kaffe.

Som grund för träningsplaneringen fanns ett program som sträckte sig från söndag till söndag, med två pass om dagen. Dessa pass kanske verkade vara lugna mysiga turer på fjället, men de tog ut sin rätt. När Jonna, på väg upp för att ansluta till lägret på onsdagen, fick meddelandet ”KÖP GODIS!” av Erik började hon ana vad som väntade uppe bland bergen. Hennes misstankar bekräftades när hon gav sig ut på en ”lugn” kvällssjogg vid ankomst och kände mjölksyran spruta i första backen.

Axel, Janne och Hannes pustar ut/solar efter en toppbestigning

Att bergen tog ut sin rätt kunde även visa sig på andra sätt. Under mossfotbollsmatchen på onsdag kväll var det kamp om målvaktspositionen. Erik beskriver hur han sliten och trött kämpar sig upp på en topptur där Wilmer plötsligt dyker upp och bara flyger förbi, med en frustande Tomas i släptåg, och får Erik att känna sig mycket trött, tung och gammal. Det hördes också en hel del grymtningar över de fräscha löpare (Johan och Gustav) som trillade in i Vemdalen med pigga ben på torsdag kväll och ville utmana de arma stackarna som redan hade 80 kilometer i benen. Eller det dubbla i armarna, för de som åkte rullskidor (Truls). Eller det trippla, om man siktar på Vätternrundan (Johanna).

Johan visar hur kul det kan vara att lyfta en dammsuugare. Jonna approves

På grund av eventuell rädsla för fjällets tunga backar och myrar, diverse skador eller andra hobbys genomfördes en hel del alternativträning under veckan. Det var allt ifrån rullskidor och cykling till innovativ hemmastyrka med dammsugaren. Johanna skrapade ihop 60 mil på sadeln under veckan, vilket hon konstaterade att hon aldrig vill göra igen. De kanske mest minnesvärda kilometerna för hennes del var kanske de tre kilometerna med 8 % motlut i spöregn, följt av en lika lång nerförsbacke där man snabbt förvandlades till en isbit. Men det blev en liten solskenshistoria till slut, för nedanför backen fanns bageriet där serviceteamet väntade med torra kläder och fika. För Johanna och resten av Jerseygänget blev cykelturerna snabbt kopplade till fika, och trots det torftiga caféutbudet blev det ändå fler fikabesök än cykelturer för Stina. (Fika: 5. Cykel: 4.) Hon kunde efter detta ge en detaljerad recension av traktens enda fik värd namnet, Klövsjö Stenugnsbageri (White Guide-stämplat). Har ni vägarna förbi så missa för guds skull inte rabarberbullen. Johan kan intyga att kladdkaka med festis också slinker ner. Fikat kom att bli så förknippat med trampade mil att Hanna på väg mot Bruksvallarna satt och surade i en hel timme på sadeln, då hon trodde att det inte skulle bli något caféstopp. Desto gladare blev hon när Stina meddelade att det fanns ett öppet fik i Funäsdalen som låg perfekt till för att fylla på med energi inför den sista biten mot Bruks.

Trots goda försök till alternativträning är vi ju trots allt orienterare, så det blev också lite orientering. Men inte vilken orientering som helst. Först unika Hällne som helt klart var värd den något dryga uppvärmningsturen på 4.5 km grusväg. Frida gav kartan 11/10 och Hanna beskrev det som ”dagen då det blev kul att orientera igen”, efter att ha genomlidit en tuff vår på slätten i Linköping. Sedan bjöds det på drömterräng i Obygden. Frida hade varnat oss för björnarna och det var ingen som missade att just denna plats var Sveriges björntätaste område – förutom Lisa, som med fasa upptäckte detta i bilen på vägen dit och då inte hade möjlighet att vända om. Som tur var hade Astrid med sig en otäck bjällra som skulle skrämma bort alla hungriga nallar. Besvikelsen var dock stor – inte på kartan, som levererade efter förväntingarna – utan på djurlivet. Vi såg inte en endaste liten björnunge, bara en miljard jävla myggsatar och en skock attack-får (Eriks begrepp). ”Alla snackade om björnar hit och dit, sedan var det ett gäng får som var farligast.” Vad de gjorde mot Erik är dock oklart, men det ryktas om att ett av fåren nafsade lite på Johannas Birkenstock.

Drömterräng i Obygden
Tyvärr björnfritt

Och på tal om farligheter, var det något som stora delar av gänget fick uppleva under ett långpass, i form av den nu mycket omtalade dödsklättringen. En runda som till mångt och mycket såg ut att vara en fridfull upplevelsetur, med Sveriges näst högsta vattenfall och världens största samling myrtussar, visade sig vara en nära döden-upplevelse. Axel skrev på Strava: ”närmare döden än såhär kommer man inte.” Några fick se sig besegrade av höjdskräcken och vände om för att hitta en säkrare väg. Men alla delade inte den här upplevelsen. Tack vare Högt & Lågt-guiden Jonna som turligt nog var på plats, kunde större delen av gänget bli coachade förbi sina rädslor upp för den sista branta klippväggen.

Fettjeåfallet med Högt & Lågt-Jonna
Början på dödsklättringen
Detta var alltså innan dödsklippan när allt fortfarande kändes möjligt

Inte helt oväntat har vi tagit oss ut starkare på andra sidan, när det kommer till benstyrka från fjällbackarna, mental styrka från att ha lyssnat timmar i sträck på Cannelloni Macaroni, spelat Avalon och ha övervunnit våra rädslor för djur och/eller höjder, eller stärkt i karaktären genom många goda fikaupplevelser.