En midsommar med Orsakajt, sill och potatis.

Spread the love
Av Hedwig Haas     Fotocred till Stina och Gitte
Bilarna lämnade stenstan på torsdagen och mellanlandade i Orsa på Camp-Nordin för att fylla sömndepåerna. Fantastic 6 of SOK laddade med gröt, flätor och raketbränsle för att springa sönder stigarna in mot Orsa downtown i årets upplaga av Orsakajtn. Anders Axling smällde till med 25 km medan resterande tyckte 15 km var precis det som fötterna ville trampa den här soliga förmiddagen på midsommarafton.

Efter en liten orienteringsmiss anlände vi till startplatsen vid Orsa flygfält, besökte skogstoaletten och satte fast nummerlapparna innan det var dags för SOK-foto och startskott. Banan gick till en början genom fin tallhed på småstig täckt med tungsprungen sand. Man passerade små höjder och fick tugga på lite, men ack inte glömma att släppa på utför – där kunde man plocka många löpare som la i handbromsen lite försiktigt. Stundvis skymtade man Oreälven och efter ett antal avverkade kilometer fick man även korsa den vid en kraftstation.

   

När man som orienterare springer löplopp känner man sig lite ringrostig. Var är kartan? Behöver man ingen definition att kolla på? Är det säkert att man kan lämna dubbskorna hemma? Nej, bara kroppen, knoppen och kontroller i form av vätskestationer. Ganska skönt med omväxling ibland – att fokusera på att sätta den ena foten framför den andra och bara fortsätta steg för steg, kilometer för kilometer. Det svåra är att man inte kan tänka orientering när kroppen tjatar om att den är trött. Man tittar på klockan, lyssnar på publikklapp, intalar sig att man absolut har lite kräm kvar och att den förra kilometern gick lika lätt som den nästkommande kommer att bli.

Själv lyckades jag hitta en perfekt kompanjon längs vägen till målet på Orsa idrottsplats. Ibland sprang jag först, ibland sprang han först och någon gång hade jag en dipp och han likaså. Det bästa är att man vet att det kommer inträffa tyngre stunder, men att man kastar iväg sitt osynliga metspö och krokar fast sig i ryggen framför. Ibland är linan spänd och ibland lite svajig och slak, men den finns där. Mina tidigare löplopp består av prestigefulla Skoljoggen i grundskolan och ett stycke blodomlopp i våras. Jag visste att jag på en asfalt och grusbana i Uppsala sprang milen på 44 minuter, men nu skulle jag alltså springa 5 kilometer till innan benen fick vila. Orkar man plåga sig i samma fart eller ska man springa lite långsammare. Och det viktigaste av allt – SOK-kampen.

Axling var snabbfotad och sprang sina 25 kilometer på 1 timme och 45 minuter. Det räckte till en finfin 10:e plats, 14 minuter efter segraren. I 15 km-klassen tog Gustav hem SOK-kampen på 1 timme och 8 minuter. Därefter kom Hedwig på 1.12, Erik på 1.18, Kadri på 1.21 och Johanna på 1.24. En fin insats av alla som tog sig i mål! Och SOK levererade en fenomenalt bra hejaklack längs banan. Såväl hejarop som paparazzis fanns på plats i röd-svart-vit dress och med ett peppande humör i ryggsäcken.

Loppet avslutades med dusch, picknick på fotbollsplanens mitt eller där partyt är som en funktionär kallade det i förbigående. Sedan skuttade vi in i bilarna för att ivrigt ta oss till Älvdalen och inspektera glassutbudet. För inte kan man väl åka på fjälläger utan att ladda upp med en glass?