X-Mila 2020

Spread the love

.

Årets tuffaste stafett – 10Mila – hade tänkt ha ett jubileumsfirande 75 år efter den genomfördes första gången och åtta Sundsvalls OK-lag var anmälda. Men inget blir som det är tänkt i vår, inte ens 10Mila. Däremot bjöds vi in till ett makalöst arrangemang som ersättning, här på hemmaplan i Sundsvalls branta berg ordnades det en ännu tuffare tävling där var och en sprang alla 10 sträckor själv, X-Mila. Dagen och kvällen bjöd på en mycket varierande kavalkad i form av terräng och orienteringsuppgifter, olika roliga kartor och rita-in-banan-själv-uppgifter. Utöver det lyfte många efteråt fram gemenskapen under dagen som det absolut bästa. Anders och Kadri tillhörde två av de äldsta deltagarna för dagen och sprang klasserna Iron X-Mila L respektive Iron X-Mila M. Här kommer deras upplevelse av dagen – resan från Bosvedjan till Södra bergets topp.

Vi vaknade före väckarklockan, och frukosten matades in i magar som var pirrig av nervositet. Dagen före hade varit ett riktigt stanna-inne-väder. Idag verkade lite bättre. Inget regn. Och nästan 5 plusgrader. Packade väskorna med lite allt möjligt, massor av kläder, energibars, plastfickor, stämpelutrustningar, en penna (!) och lite annat. Arrangörerna har nämligen varit hemlighetsfulla, i princip det enda man som deltagare fått veta var samlingsplatsen för första sträckan och hur långa de olika sträckorna skulle vara. Så det var till exempel svårt att veta hur många ombyten man skulle ha med sig. Taggade inför dagen hoppade vi in i bilen strax efter nio på morgonkvisten, just samtidigt som solen bröt igenom molntäcket, och när vi kom fram till Bosvedjan var vi först på plats! När hände det senast liksom? Det märks att det är dags för något stort!  När man väl var på tävlingen såg man att folk valt allt från nättröja till överdragsjacka vid start. 

Sträcka 1 – Rågaining

Uppgiften var att ta så många av kontrollerna som möjligt, i valfri ordning, och vara tillbaka inom 10 minuter. Varje kontroll var värd ett slumpmässigt och okänt antal poäng, och om man kom tillbaka för sent innebar det poängavdrag. Det började bra för oss båda, vi lyckades i startens hetta välja ett håll som väldigt få valde, vilket gjorde att man inte behövde köa till stämpling. Som väntat kändes benen så här i början av dagen ganska så pigga, men det var svårt att veta om man skulle blåsa på för fullt eller om man skulle tjäna på att vara taktisk och hålla igen lite i löptempot. Däremot blev Kadri något skrämd av arrangören innan start om de stora poängavdragen som drabbade den som missar att nå målstämplingen inom utsatt tid och att det kan bli så att ”45 orienterare köar till målstämplingen om alla siktar på exakt tio minuter”, så för att vara på den säkra sidan lämnade hon en kontroll utan att ta den. Svårt val, det kan ju vara några mycket viktiga poäng där, vem vet.

Kartsnack efter genomförd första sträcka

Sträcka 2 – Long Day

Efter knappa 7 minuters vila och skobyte fick man ställa sig på startlinjen igen. Thomas lovade den längsta orienteringsbanan för dagen. Masstart och hög fart med långdistanskaraktär. Etappens tips från coachen var att “Ingen minns en fegis”. Det kändes tungt i kroppen att få upp farten igen när starten gick. Man fick bita ihop. Roligt med mer vanlig orientering nu. Det gick inte så stabilt, men däremot kan Kadri glädja sig med sitt runt-vägval till sista kontrollen där hon genom att passera bakvägen genom målet fick en tydlig ingång till sista kontrollen som ledde till en sträckseger och att hon klättrade till andra plats i etappen. På långa banan delade deltagarna upp sig på flera olika vägval redan till den första kontrollen och Anders hamnade att springa själv. Men på väg mot den sista kontrollen dyker plötsligt Axel och Oskar upp från varsitt annat håll, och plötsligt blir det rusning den sista biten mot sista kontrollen och ål. Anders håller undan med en hårsmån! Banorna hade bjudit på långa vägvalssträckor och ledde oss till en av tävlingsledarnas hem. Det blev ett snabbt ombyte och jogg vidare till nästa start… 

Oskar och Axel jagade varandra hela dagen

Sträcka 3 – Intense Middle

Om man ska maxa en medeldistans då finns det ju inget bättre än att lägga den i Sundsvalls egen Bermudatriangel, det vill säga sluttningen ovanför Gaffelbyns parkering. Där bjöds det på mycket snurrande som vanligt. Även om arrangörerna gjorde vad de kunde och försökte hålla oss isär med 1 minuts startmellanrum, så kom orienterarna ändå garanterat ut ur skogen i klungor som formats längs banan i det här området. Så fort man kom i mål var det dags att starta på nästa utmaning…

Kom till mål. Pusta ut. Byt om. Gör dig redo för nästa start….

Sträcka 4 – Pre-O Sprint

Den fjärde kartan var fullsmäckad med kontrollringar, men bara fem av dem hade sportidentenhet. Det gällde att besöka just de fem (och så många av de andra som man behövde längs vägen). Som ledtråd hade man fått en definition som visade de rätta kontrollernas symboler. Med hjälp av den kunde man komma en bra bit på rätt väg. Om man hade tålamodet vill säga. Den som visade sig ha bäst tålamod, och därmed knep en överlägsen seger, var Gustav Fraenell.

Kadri däremot… ja, hon fick en kortslutning i hjärnan. Ett fel i hastigheten måhända, eller kanske just det som banläggaren försöker lura en till: “Du tittar lite slarvigt efter kontrollen övertygad om att du är på rätt plats, och efter du snurrat flera varv på de andra kontrollerna som du första gången tittat lite mindre noga, så hoppar du över att dubbelkolla den första. Hursom, jag fick ge mig till slut med att ha hittat fyra kontroller. Den rackarns smala pinnen (inga skärmar på den här sträckan) satt väl bakom något träd som jag inte kunde se igenom. Vi får se vad tidstillägget kommer bli för den fadäsen.” Kom i mål bara för att jogga vidare till nästa start ovanför Stadsbacken…

Karin var en av föräldrarna som ställde upp som funktionär

Sträcka 5 – Mini-OL

Vilken kluring! Först sprang nästan hela startfältet åt helt fel håll tills arrangörerna ropade tillbaka oss. Då var det bara att stoppa kompassen i fickan och klura vidare med kartbilden som sitt enda hjälpmedel. Fortfarande mycket svårt att förstå hur kartritaren hade tänkt. Kända karttecken blandades med nya. Inga symboler visste man i början vad de betydde. Den här sträckan var det Anders tur att tappa konceptet. “När jag efter att ha ropats tillbaka in till tävlingsområdet gick visserligen den första slingan förvånansvärt smidigt, men efter ett kartbyte hamnade jag mot andra kontrollen återigen lååångt utanför kartans kant. Den här gången tog det längre tid att hitta tillbaka, men så småningom gjorde jag ändå det. När jag kom kämpande uppför backen stod Mattias Lindahl där och flinade -Två gånger utanför kartan, när hände det senast!?!”.

Efter ett tag lärde man sig åtminstone märka när någon medtävlare i närheten böjde sig ner för att skriva upp bokstaven. Det var nämligen så en stämpling gick till på den här sträckan. Och kanske, kanske började man ana någon form av kartläsningsförståelse så småningom. Sett till tävlingstid var det här dagens längsta utmaning, och den krävde full koncentration hela tiden. Något liknande hade vi aldrig tidigare upplevt, de flesta deltagarna var ju inte ens födda när originalkartan togs fram till Höknatten 1986, och kanske är det därför som många nämner den här sträckan som sin favorit från dagen. Ebba Andersson nämner speciellt “floden” på kartan.

Så här små ”skärmar” kommer ni få leta, lycka till!

Vila eller sträcka 6 – PhotO

Efter femte sträckan var dagens första block av orienteringslöpning avklarade. Några timmars återhämtning unnades deltagarna innan det skulle bli återsamling på kvällen. Men blev det förresten så mycket vila? Med sig fick varje deltagare en foto-orientering liknande den som brukar finnas i Skogssport varje vinter. Svaret skulle ritas in och skickas till tävlingsledningen senast klockan 18, så man levde ännu under press.

Något man som orienterare inte är så van vid, är att veta hur man återhämtar sig som bäst för att kunna prestera igen senare samma dag. Vi njöt till en början av en varm dusch och att få ta på torra kläder, sedan slängde vi ihop en snabb carbonara. Medan vi åt tog vi fram fotoorienteringen. Man fick verkligen leta noggrant bland stenar och punkthöjder på Korsta-kartan för att matcha ihop den med bilderna som banläggaren tagit. En hel del tveksamheter upplevde vi, men till slut kände vi oss nöjda och skickade iväg våra förslag, så att resten av vilan fick avnjutas i lyx med en sprakande varm brasa, lite massage och julmust. 

Samlas på Södra berget

Återsamling.

När vi i skenet från dagens sista solstrålar åter samlades för aktivitet hade det lockats fram en hel del publik. Publiken höll sig givetvis på tillräckligt avstånd från de kämpande deltagarna, men deras hejarop skallade så högt att det ekade mellan stadsbergen och deltagarna hörde dem mycket bra.

Kvällssolen välkomnade oss som sagt upp på Södra berget, vilket gjorde det lite lättare när man åter tog på sig kläderna. Servicen var fin och man fick precis som på förmiddagen lägga in sin väska i en bil som tog ombyte till varje växlingsplats. Vi joggade till start och kroppen kändes lite stel.

Det var bäst att lyssna noga till instruktioner

Sträcka 7 – Downhill

Vi blev dock inte kvar uppe på berget särskilt länge. Banan på den här sträckan lutade mer eller mindre konstant nedför. Det kändes oväntat bra att få kicka igång kroppen med löpning nerför. Men det gällde att vara noggrann i orienteringen, för att inte släppa iväg benen för mycket. ”För mig gick det bra fram tills sista kontrollen, där blev jag lite förvirrad av ett nytt hygge och stannade alldeles för tidigt, men i stort sett ger jag mig själv godkänt ändå”. Att komma iväg bland de sista och bomma lite på vägen gör att du inte får så mycket vila. Sådär efter 5 minuters vila med en snabb kartanalys var det därmed dags för nästa start…

Sträcka 8 – Goathill Freestyle

Tanken var god, man skulle springa i ett skogsområde begränsat av villastråk och lite mindre kuperat (med Sundsvalls-mått mätt). Uppgiften påminde om första sträckans, men här var det skogssprint som gällde och man skulle besöka alla kontroller. Så som på de flesta sträckorna var det gemensam start, så man fick snabbt upp farten. Kanske lite för mycket. Dagens trötthet började verkligen kännas både i kropp och knopp. Kadris glada orienteringsstund varande inte alldeles för länge: ”Jag trodde jag kom på ett smart sätt att välja rätt så bra ordning för att inte behöva springa alldeles för mycket upp och ner, men näst sista kontrollen fanns verkligen inte där jag trodde den skulle finnas. Det började kännas riktigt hopplöst, mörkt och dystert. När bommen blivit ett faktum var det svårt att lugna ner sig och tänka klart. Det händer ju inte så ofta nuförtiden att jag inte alls hittar kontrollen och behöver ge upp. Man hade ju verkligen fått upp känslan för att delta i en stafett under dagen och det kändes så dumt att inte få till en sträcka. Helt uppgiven letade jag fram den sista kontrollen, osäker och trött. Blickade runt lite här och där och till slut fick syn på en stackars liten skärm. Skymningen hade fallit när jag joggade mot mål vid Södra bergets slalombacke. Det fanns lite publik kvar vid målet. Det gick inte att peppa upp mig då vid målgången. Lite tröst var däremot skönt.” Snabbt fick man bestämma sig om man var sugen att jogga vidare. Nej tack! Så där hoppade Kadri över nästa etapp och fick skjuts upp tillbaka upp på Södra, som för deltagarna innebar tuff uppförslöpning och intensiv orientering bland många höga branter.

Sträcka 9 – Uphill

Efter att ha gått i mål på sträcka 8 väntade Anders efter Kadri medans de andra gav sig av mot nästa start. Anders väntade lite till. “Till sist var jag också tvungen att jogga vidare. När jag kommit fram dit och höll på att fästa pannlampsselen på ryggen kommer Kadri ändå dit. Skönt att veta att hon mår bra, men hon meddelar att hon beslutat sig för att stå över den här sträckan. Jag gör mina sista förberedelser och kliver fram till startlinjen. Starten sker på Östermalms IP, och här är ännu inte helt mörkt. Men så fort jag dyker in mellan granarna inser jag att det är fullt ljus från pannlampan som krävs – speciellt som vi ligger lite efter tidsschemat och det inte är några reflexer vid kontrollerna på den här banan. Skärmar leder mig rätt, men de är ibland svåra att upptäcka. Banan leder mig zick-zackande uppför berget, och jag söker stiglöpning där så är möjligt. För varje höjdkurva jag övervinner känns benen lite tyngre, men jag är fast besluten att kämpa vidare. Efter en miss på den inledande kontrollen har jag hittat flytet i orienteringen och jag får den här överjordiskt härliga känslan som man får av att känna hur man flyter fram genom en mörk skog. Hur man spikar de svåraste orienteringskontrollerna en efter en, utan tveksamheter, i den mörkaste natten. Jag ser en annan lampa, vi har sällskap en stund men väljer sedan olika väg. Kommer ikapp någon annan som lägger sig i rygg. Det stärker! Nu återstår bara de brantaste branterna. Jag hittar en väg att klättra upp och spikar den lilla branten. Bara en kontroll kvar, i kanten av slalombacken. Då slappnar jag av, och självklart händer det som inte ska hända då. Jag kommer fram men hittar inte kontrollen, tror jag är för långt upp och vänder neråt. Egentligen är det tvärtom, och när jag inser det är klättringen tillbaka extra tung. Skönt att därefter som avslutning korsa de sista snöfläckarna som ligger kvar i slaombacken och låta sig inspireras av publikens glada hejarop till att ta ut sina sista krafter ur benen för att nå målet, exakt 200 höjdmeter högre än startplatsen.”

Nu är det bara spurtsträckan kvar!

Kadri gjöt nytt mod uppe på toppen. Med en omgång torra kläder och som så ofta förr med kameran i handen fångade hon en magiskt vacker solnedgång över stan när deltagarna en efter en kämpade sig upp mot målstämplingen på toppen av slalombacken. “Jag stod där och njöt utav klubbens enorma sammanhållning och beundrade alla de som trots den långa dagen med så många olika orienteringsmoment och massvis av löpsteg tog sig uppför Södra berget. Helt underbart! Sorgen över att jag fick vika mig på förra etappen släppte sitt grepp och ersattes istället av ett stort sug efter att få ta revansch på den sträckan som ännu återstod.”

En solnedgång att minnas.

Sträcka 10 – Slopestyle Map Crash 

Dagen fick avslutas med ännu en annorlunda bana. För att hitta runt behövde man använda sin fantasi blandat med terrängkännedom. Kadri hittade en bra stabil rygg att följa, det var Stina Lindholm som så övertygat styrde mot Tarzanstigens vindskydd och rak mot en brant där bakom som första kontrollen lutade sig mot. Den längre banan inledde med några extra kontroller, och där förlitade sig Anders istället på Frida Vikström som snabbt och säkert navigerade runt utan krusiduller, och de flesta deltagarna höll sig under den avslutande sträckan i en samlad klunga. 

När man väl hade kommit in i kartans uppbyggnad, då gick fortsättningen lättare. På den kortare banan hittade man Södra bergets mast, pulkabacke och parkering som givna hållpunkter på den vridna kartan. Hur man däremot skulle lösa denna uppgift utan att känna igen sig fattar vi inte. Men de som väl tränar i Sundsvalls OK har ju tränat en massa här uppe under åren, så till mål kom allihopa! Och Kadri fick sin revansch! Vilken härlig avslutning på dagen att stämpla i mål på sista sträckan på det här snabba sättet!

Vi önskar i och med detta rikta ett stort tack till alla som hjälpte till att ordna den här dagen på ett eller annat sätt. Vi förstår att det är många som har hjälpt till för att få det här att kunna hända, och vi känner till långt ifrån alla. Men ni som var med under dagen och ni som gjorde något före eller efter, Tack till er alla. Tänker till exempel på alla 101 kontroller som skulle sättas ut och plockas in och förstår att det finns mycket mer som gjordes utan att vi såg det “där och då”. Tack även till övriga deltagare som med sin glädje och energi spred kärlek till varandra i dessa tider. Corona har gjort att vi missar många saker det här året och en del kan komma att drabbas av sjukdom och sorg, men X-Mila var en väldigt positiv upplevelse som vi som fick uppleva kommer att minnas länge! Sundsvalls OK i sitt esse!!!

Hittar du floden på MiniOL kartan?

___________________________________________________

Thomas Rex och Erik Norin – Tävlingsledare och huvudarrangörer

Det som började som en tokig idé blev verklighet, ett alternativt Tiomila!

Fantastiskt roligt att det var så många som var med och fullföljde alla sträckorna – imponerande!!

Upplägget för dagen har formats eftersom och vi insåg dag för dag att det var saker vi inte hade tänkt igenom… även på tävlingsdagen fick vi ändra på delar av upplägget – mest pga vår underskattning kring det administrativa att hela tiden ha koll på totalställningen.

Men, tids nog ska det komma en resultatlista*, var så säker!

Arrangemanget var ju till för våra äldre ungdomar och SOKelit – så vi hoppas förstås att de fick en härligt utmanande och kul dag/kväll!!

Även om det var en hel del jobba med att arrangera 10 tävlingar (typ) på en dag var det kul att det ändå flöt på så pass bra som det gjorde.

/ Thomas o Erik

*Resultat finns nu här.

___________________________________________________

Några kommentarer om dagen från övriga deltagare

Simon Nordlander vill främst framhäva helheten med gemenskapen som var grym (top notch). Trots att det var jobbigt visste jag att skulle orka de sista “etapperna” för jag kände mig stark. Att få uppleva den häftiga känslan av publikens applåder gjorde en bara starkare och mer motiverad till nästa pass. Även brorsan Hugo tänker framförallt på en längtan till att komma i mål till publiken som gav en strålande energi och peppade en till alla andra tävlingar. Och att det var olika åldrar man mötte och fick tävla emot! Det var en rolig och spännande, givande tillställning.  För Julia Nordlander gav dagen en härlig gemenskap med alla närvarande kompisar, gott snack, roliga banor och ett bra arrangemang. 

Alla som deltog kan hålla med om att det bjöds på en orienteringsfest utan dess like, och det kommer krävas mycket av kommade arrangörer av 10-Mila för att slå X-Mila 2020. Jag hoppas det kan bli en tradition som stannar kvar hos oss, även då pandemin är över, så vi får väl se vad som hände och om den återkommer.  Stort tack till Erik, Tompa och alla andra som var involverade i tävlingen, ni är grymma!

Frida Vikström

Dagen var riktigt rolig. Men väldigt tröttsam. Jag har fått en större uppskattning till reflexer på natten och det blev en rolig klubbaktivitet. Jättekul att så många var med och skapade en tävlingskänsla som man annars inte får på träningar. 

Tove Fraenell

Det starkaste och häftigaste minnet från dagen bergsklättringen uppför den stora branten på nionde sträckan upp mot hotellet. Utsikten var fantastisk med solnedgång och en disig himmel över den vackra staden.

Emma Johansson

Nöjd att jag hade klarat alla sträckor. 

Alex Andersson

Xmila, hmm ska bli spännande att se vad det blir, för man kan ju inte springa alla sträckor själv.

Tänkte Erik Toomingas före tävlingen

Helt klart häftigaste var att vi kunde vara så många på så olika nivåer som kunde få komma så nära tävlingsmomentet som möjligt trots hur läget ser ut. Och att det märktes av glädjen som vi alla har inför det vi håller på med!

Truls Lindholm

”Jobbigt, jobbigt, jobbigt!”

Olov Norin efter målgång sträcka 10, men tyckte ändå att hela x-mila var super-kul, särskilt mini-ol.

Det var väldigt kul men jobbigt. Det var roligt att det var så många olika tävlingssätt och varianter. Jag tycker att downhillen gick bäst då det var intensivt och som en vanlig tävling fast kortare. Mini-ol var väldigt svårt men kul när man fattade kartan. Jag tyckte att det blev lite tio-mila känsla i slutet när det började bli mörkt och alla hejade på en när man kom i mål. Det var speciellt att det höll på så länge men det var också roligt att det både var på dagtid och på kvällen. 

Lovisa Dufva

X-mila, vilken upplevelse! Jag hoppade taktiskt in på sträcka sju när de flesta andra som varit med hela dagen började få lite kramp i vaderna och darr i kompassen. Kontrollerna satt där de skulle och kampen i skogen kändes. Mörkret började krypa på, men jag var stark och ja, jag har ätit mina morötter. När många valde lampa så kopplade jag på mitt mörkerseende och tog mig ända upp på södra berget igen utan elektricitet. Med mjölksyra ända upp till öronen mötte vi publikens jubel på toppen av slalombacken. Där såg vi sedan ut över Sundsvall i en dimmig solnedgång så vacker så till och med Janne Nordin skulle ha gråtit. Sträckan därpå hade mitt övertag gått över, nu var jag också trött. Skit också. Orienterade lite själv men när jag sen såg Astrid Rex i skogen så stoppade jag kartan i fickan och hängde jag henne de sista fem kontrollerna in i mål. Henne kan man lite på. Väl i mål fanns både värmande brasa och SOK:are så då tinade mina frusna tår upp igen. Midnatt var slagen innan jag tog mig hemåt genom Sundsvall, väl hemma så sov jag naturligtvis inte inne i min säng utan ute i trädgården i tält med en bajamaja bredvid. Allt för känslan av X-mila natt.

Maria Jonsson

___________________________________________________

Förresten! Kommer ni ihåg förra årets 10Mila-inlägg, berättelsen om busschauffören Janne? Janne var förstås inbokad att köra oss i sin buss till 10Mila som vanligt. Det såg han fram emot mycket, då han tycker resorna med oss är roliga och ger fin variation till vardagen. Nu fick han inte göra det, så istället hade han en lugn helg hemma i trädgården. Där gjorde han gräsmattan fin genom att kratta bort fjolårslöven. Dessutom roade han sig med en sväng i sin nya bil, han åkte för att träffa sin sambos dotter och fixa lite allt möjligt i hennes lägenhet. Janne hälsar till alla och hoppas att få köra oss igen snart!